En resa genom mobbning mot den inre styrkan

Delacáys bloggare Liiz bidrar med ett gästinlägg i Delcáy magazine efter ha vunnit en av publiceringstävling hos oss. 

 

Jag har alltid vetat att jag inte är populär!

I låg- och mellanstadiet var populariteten inget som bekymrade mig, jag var nöjd med den jag var, jag var lycklig och hade roligt med mina vänner. Det var i högstadiet som man började märka av en förändring.

Det som jag vill påstå satte igång hela karusellen var det faktum att det blev dags att byta skola och i samband med det splittrades klassen, jag behöll två av mina gamla klasskompisar till den nya klassen och vi hittade tre nya vänner som vi umgicks med hela tiden.

Men ändå var det något som inte kändes helt rätt. Jag skulle inte vilja påstå att mobbningen var speciellt synlig men det var något som gjorde att jag aldrig kände mig välkommen ifrån de andra klasskamraterna, och så kände även några andra ur min lilla grupp. Det var blickar, kyla, några kommentarer och skratt ifrån de andra.

Men som tur var var vi inte ensamma, vi hade ju varandra i våran lilla grupp. Dessutom umgicks jag lite med dom gamla klasskompisarna från mellanstadiet. Tre långa år av mycket drama kom äntligen till ända och det blev dags att börja på gymnasiet.

Nu var jag plötsligt helt ensam, inga gamla högstadieklasskompisar var i gymnasieklassen. Det kändes bra, en nystart där ingen visste något, eller i alla fall väldigt lite, om mig. Och visst var det bättre i gymnasiet, jag hittade ett litet gäng som jag höll ihop med och hade det riktigt bra. Men min osäkerhet fanns kvar. Kanske kan man så här i efterhand titta tillbaka och inse vilken resa man har gjort.

Det var inte förrän i slutet på trean som en klasskamrat plötsligt började prata med mig om hur jag mådde, min självkänsla och så vidare. Jag vet inte vad han sa men han fick mig att må så mycket bättre, han gav mig början till den styrka jag saknat och jag är så sjukt tacksam för denna gåva han skänkte mig.

Det är denna gåva jag vill kunna dela med mig av till andra. Jag vill att dom ska förstå att de är värda att må bra, jag vill att deras självförtroenden ska växa, jag vill att de ska må bra i sig själva och känna en väldig kraft av styrka växa inom sig.

Med denna insikt och nyfunna styrka flyttade jag till Värmland. Där hade jag alla chanser att börja om helt på nytt, ingen kände mig, ingen visste min historia. Där fann jag nya vänner och hittade även en underbar pojkvän. Detta var en tid som för mig handlade mycket om att ta klivet ut i vuxenlivet.

Ett läsår senare var studierna klara och jag återvände till min hemstad Jönköping. Snart tog förhållandet med Karlstad-sonen slut och ja, det knäckte mig. Men något hände som jag aldrig trodde var möjligt. Jag föll för den person man absolut inte ska falla för – hans kompis.

Vi inledde en romans men det blev aldrig mer än så och han hittade tillbaka till sitt ex. Men i detta fann jag det konstigaste av allt. Jag kunde nämligen till slut finna ro med hans val, trots att han väckt upp de starkaste känslor i mig som jag aldrig någonsin känt tidigare. Jag fann den största styrkan och lyckan i mig själv efter detta, utan kärleken vid min sida. Jag visste att vår vänskapliga kärlek var stark och det räckte för mig.

Jag har aldrig mått så bra som jag gjorde då. Vad jag försöker säga är att det är viktigt att hitta styrkan och lyckan i sig själv, att inte helt och hållet hänga upp den på någon eller något, för sådan lycka är alltid flyktig.

 

Tack för att du delar med dig <3 / Delacáy team

1 comment / Add your comment below

Kommentera